En strimma violett önskar Amalia Grugge att ödet skall väva in i varje människas liv. Alice Lyttkens har på ett ypperligt sätt lyckats förläna den åt sina gestalter i denna roman, fylld av dramatiska skärmytslingar mellan familjemedlemmar och upprörda händelser i en tid då man verkligen hade roligt, medan ödesmolnen samlade sig vid horisonten. Alice Lyttkens kvinnor är lika underhållande som vanligt, några fulla av hin, andra av godhet, men alla lika roliga att följa. En strimma violett sluter sig fint till de två föregående romanerna om familjen Grugge, där Alice Lyttkens berättarkonst nått klimax i sin inspirerade miljökännedom och kvicka människokunskap.
