Flickan med melodin

Björneberg hette gården och det berättades att den förste ägaren, som bott där för länge sedan, hade haft två tama björnar, som blivit så gamla och ondsinta att de varit en skräck för hela trakten. Om det var sant visste man inte, men säkert är att på grindstolparna finns ännu i dag två grinande björnhuvuden.

Major Karle tyckte om att tänka sig att björnarna lufsat omkring i huset, och framför den öppna spisen i hallen ligger ett stort björnskinn, som han påstår härstamma från en av dem. Det är däremot inte sant.

När Mary-Anne fick höra talas om björnarna och hästarna hade hon bara en önskan, och det var att få komma till Björneberg. Hennes pappa och majoren var gamla regementskamrater och när majoren kom på sina årliga stockholmsbesök var han en gärna sedd gäst på Skeppargatan i Mary-Annes hem.