I min ungdom speglade jag mig ofta

"Skriv en roman baserad på dina dagböcker, på sådant du varit med om!" Den uppmaningen har den medelålders författaren fått av sin gode vän Jesper, som likt han själv varit deltagare i en drömgrupp. Men arbetet med romanen går i stå, och för att bryta sin leda hyr han en stuga i Kolmården där han flera gånger tidigare vistats. I den sensommarmättade stämningen vid den bråddjupa Bärsjön tilltar känslan av misslyckande och kulminerar i ett olyckstillbud, bland skärvor av minnen och drömmar och undflyende bilder... Samtalen och fisketurerna med grannen Eskil, och den starka vänskapen med honom, är snart den enda verklighet författaren har att lita till.

I min ungdom speglade jag mig ofta har delvis det självbiografiskas oförtäckta prägel, med nakna skildringar av sorg och förtvivlan. Men berättelsen om förlust, svek och ensamhet kryddas också av vrede, och inte minst av den klarsynthet och underfundiga humor som är Per Gunnar Evanders signum.