”Måste försöka skri”. Så avslutar Märta Tikkanen ett brev till en av sina väninnor.I mitten av 1970-talet inledde Märta Tikkanen sin vänskap med Åsa Moberg. Senare träffade hon Birgitta Stenberg, ”B”. Vänskapen med dessa båda författarkolleger blev mycket viktig och uttrycktes främst genom brev om stort och smått, om glädjeämnen och de svartaste sorgerna.Under årens lopp har det i Märta Tikkanens liv funnits en ständig spänning mellan det egna behovet att uttrycka sig i sitt författarskap och familjens behov av hustru, älskarinna, mamma, mormor, farmor.En del av detta har blivit till store litteratur. I breven till Åsa och Birgitta träder en annan berättelse fram.Breven formar sig till en engagerande biografi över en av våra stora och betydelsefulla författare.Åsa Moberg,Tack tack tack!Nu måste jag bara få säja dej hur jätteglad jag blev över att du ville plocka upp min Doris igen och det så här eftertryckligt. Ren i våras hade jag gärna velat skriva och tacka för din uppmuntrande recension men kom mej inte för, det kändes påfluget och så lät jag bli ... Nu kunde du inte ha valt ett lämpligare tillfälle att vara hygglig, jag är gräsligt lessen och alldeles nere och din puff kom som från himlen sänd.(Till Åsa)Så glad att du finns. Cheerio. Vi skapar rastlöst vidare.(Till Birgitta)Uppläst av Jonna Järnefelt.
