Ingela vände sig om och såg på hästskon som satt inmurad i väggen ovanför stalldörren. Hur skulle hon ta sig upp så att hon nådde den? Hon kisade lite och kom plötsligt på vad de där timrade knutarna kunde vara bra till. De gick säkert att använda som stege.
Hon började klättra, men när hon kommit så högt att hon nådde silverskon, blev hon plötsligt tveksam. Skulle man säga något? Vad var det de andra hade sagt?
- Snälla Silversko, hjälp mig ..., började hon trevande.
Det var det bästa hon kunde komma på. Om silverskon var så mäktig som alla tycktes tro borde den väl förstå att hon önskade sig en bästis, en vän som hon kunde dela allting med.
