I Fjodor Dostojevskijs novell En löjlig människas dröm ryms mycket av det som kännetecknar författarens stora verk: det komplexa grubbleriet och famlandet efter mening, botgörelsen och den möjliga, slutliga frälsningen. Vem är den ”löjliga” människan? En simpel drömmare och blåögd utopist, eller en vilsen människa som genom insikten om det renaste av budskap – älska din nästa som du själv vill bli älskad – finner mening i ett liv som han ansett förspillt? Det är upp till läsaren att avgöra.
