Biotika

Något som liknade en människa växte långsamt mittemot henne. Det svarta kletiga materialet ljusnade, mörkgrått till ljusgrått, ljusare och ljusare. Detaljer växte fram. Sofie såg tomt vart biotikan var på väg. Antingen hade den något slags känselorgan, eller också tidigare erfarenhet: hur som helst byggde biotikan inte bara en kopia av en människa i vit skyddsdräkt med en eldkastare i händerna. Biotikan skulle bli räddningen, men ledde i stället till undergången. Sofie färdas genom en värld där allt levande kan vara dödligt – ändå brinner hennes kropp av längtan efter det farligaste som finns.