Frank Olsson är ingen man pratar med. Han är en idiot som ger smeknamn till tjejer och sårar ens kompisar. Samtidigt påverkas Marit av diskussioner och ögonspel hemma. Hon vill inte hålla med sin mamma som gör allt för att hennes pappa ska förstå hans roll i jämställdhetsfrågan. Hon vill visa sin pappa att hon är på hans sida. Men vad vill hon egentligen? Marit slits mellan mamman som ändå har rätt och rädslan för att pappan snart kanske tröttnar. När Marit ser på Frank hör hon inget annat än hennes mammas föreläsningar vid matbordet, han passar inte in där heller. Ändå kan hon inte låta bli att prata med honom när han kommer fram till just henne
Snart har Frank byggt upp en annan bild av sig själv som inte stämmer överens med Marits. En bild som hon har svårt att acceptera. Kan hon lita på honom eller spelar han bara?
