Människan som skalv

"På söndagen vaknade jag i en främmande lägenhet. Jag var kraftigt bakfull, hade ångest och svettades ymnigt. Jag hade pengar så det räckte till några öl och begav mig ut på stan på jakt efter ett ställe med morgonöppet. Richards pub tog emot från klockan nio och halv tio var jag där i detta obeskrivliga sällskap av pratsamma medelålders män med små röda simmiga ögon. Pilkastningen var i full gång och öl och porter flödade.

"När Christer Kihlmans Människan som skalv gavs ut 1971 blev det omedelbart skandalsuccé. Rykten gjorde gällande att hustrun Selinda Kihlman betts underteckna en försäkran att hon inte stämmer förlagen (Söderströms och Bonniers).

I tidningspressen gick debatten på högvarv: får man lämna ut sig själv och framför allt sina närstående på detta sätt?De flesta recensenter ställde sig ändå positiva till Kihlmans projekt. Genom att blotta sina egna hemligheter: alkoholism, homosexualitet och otrohet och koppla dem till en bigott samhällsmoral kunde individens personliga känsla av skam och skuld - tillkortakommanden - göras mindre.Med Människan som skalv gav Christer Kihlman ett tidigt och tungt vägande bidrag till någonting som idag är det mest kreativa inom nordisk litteratur: autofiktionen.

"Människan som skalv är en bok om tillkortakommanden. Med sig själv som laboratorium tar sig Kihlman an uppgiften att undersöka ”den kapitalistiskt borgerliga” personlighetens avarter: alkoholisten, bögen och den dysfunktionella äkta mannen. Här finns en uppriktighet och ett mod som imponerar. Den uppburna kulturpersonligheten framträder till slut avklädd alla de skyddande förklädnader som den bildade förfiningen försett honom med.

När boken kom ut var det många som trodde att författaren, som redan hade lyckats förorsaka rabalder med sin första roman Se upp Salige!, ville chockera sina läsare. Så var det givetvis inte. Som jag ser det är Människan som skalv, liksom all stor filosofi allt sedan Immanuel Kant, ett befrielseprojekt."

Ur Fredrik Långs nya efterord till nyutgåvan 2012