”Min släkts berättelse är en berättelse om separationer. I den separeras de som en gång var varandras allt, eller trodde sig vara. Barn skiljs från sina föräldrar: de skickas till Sverige, till släktingar på landet, på sommarbete för att lära sig språk, på läger. Vuxna springer ifrån varandra med vett och vilja.”
Hur mycket bär vi med oss av tidigare generationers upplevelser, av tragedier, triumfer, vardag och livshållning, frågar sig Sofia Torvalds. Hon spanar bakåt i tiden. Där ser hon Fanny, kvinnan som övergav två söner för kärleken, hon ser August, renässansmannen som överlevde västfronten. Hon ser också Karin, flickan som nästan hörde hemma vid slottet, Ernst, mannen som föll i bitar och många andra. Det är ibland sorgligt, ibland vackert och ofta dramatiskt. Samtidigt får läsaren en möjlighet att reflektera över och sin egen släkthistoria och sitt eget föräldraskap.
Författaren riktar också blicken mot sig själv. Det handlar om en uppväxt i huvudstadsregionen på 70-talet, men mest om att vara mamma här och nu. I bakgrunden sjunger kören, de döda mammornas kör.
