Han var en och åttiotvå lång och hette Tore Andersson. Han vägde sjuttio kilo och han hade blont hår och blå ögon och var fyrtiotre år. Han såg mycket svensk ut och han var också svensk. Han var både norrlänning och stockholmare på en och samma gång. På den säng han inte använde låg en reseskrivmaskin. Han hade litterära ambitioner. Han hade långa ben men ingen hade bett honom vandra Presidentavenyn varken österut eller västerut som han gjorde, däremot hade han blivit tillsagd att dricka mycket bergsvatten. Han hade också blivit tillsagd att äta regelbundet och sova. Reseledaren hette Marion. Hon var en tjugofemårig blond och vacker norska och hon hade frågat om hon kunde hjälpa till med något. Han hade bett henne fara åt helvete.
