En helt vanlig familj drabbas av bottenlös sorg på grund av en tragiska händelse. Lösningen på familjens problem syns i fjärran men verkar trots det omöjlig att nå. Är det möjligt att sätta alla tidigare mänskliga värderingar åt sidan, att göra det mest förbjudna för att rädda vad som räddas kan? Hur skör och mottaglig för känslor, varma som kyliga, kan man bli när man befinner sig på botten av en kris? Är vi i västvärlden trogna våra ideal när vi drabbas på liknande sätt som människor i andra kulturer, eller är vi beredda till samma till synes grymma handlingar för att nå en lösning? Finns någon gräns för vårt handlande när vi trängs in i ett hörn?
Hans Hansson är socionom som arbetat med socialt arbete i Stockholmtrakten innan han flyttade med sin familj till Piteå där han verkade som kultur- och fritidschef i 19 år. Därefter fattade han pennan och började skriva. Denna bok är Hans debutroman.
