Tillsammans började vi lösas upp. Smälta samman med det kalla stengolvet. Bli en del av något annat. Sakta förkroppsligat till något jag aldrig varit. Det jag blev utan dig.
Vi löstes upp och blandades med möglet på golvet. Bokstäverna i det lilla brevet flöt ut och blev oläsbara, tills de en dag smält samman med den brungröna fuktiga sörjan. Den representerade den nya skepnad jag blivit. Äcklig och ful.
Om du förlorade allt som var dig kärt, hur långt skulle du vara villig att gå för att få det tillbaka?
