Majlis lever i sorg efter sin man Nils som nyligen avlidit. Hon känner sig ensam och instängd i villan i Tranås och kan inte gå ut på stan utan att kvävas av alla människor, alla är de på väg någonstans, deras liv bara fortsätter medan hennes har stannat.
Kanske vore det bättre att flytta ut till sommarstugan permanent? Hon känner ju Disa på Svalarps gård, så helt ensamt blir det inte.
Sagt och gjort, Majlis flyttar, men livet på landet är tuffare än hon tänkt sig och för första gången på 35 år måste hon ta itu med allt själv. Dessutom verkar Nils ha haft hemligheter för henne, det känns inte alls bra.
Och bina, vad i hela friden ska hon ta sig till med dem?
