Tio lektioner i svensk historia

För en tid sedan talade jag med en journalist med rötterna i Kosovo och med egna minnen av det kriget.

När era politiker börjar tala om historien ska ni vara på er vakt, sade han, de har alltid en avsikt.

På senare år har vi i Sverige sett prov på sådant politiskt historiebruk. Många minns Sverigedemokraternas propagandafilm inför förra valet där man försökte framställa socialdemokrater och liberaler som nazister. Småningom började andra politiker till höger att ta efter. Kan man påstå lite vad som helst om Sveriges agerande under andra världskriget och bli trodd?

Tydligen. Är det rätta sättet att bemöta sådan propaganda att måla en lika grund motbild? Knappast.

Vill man förstå de moraliskt avgörande ögonblicken under kriget måste man inse att det inte fanns ett enda Sverige, utan att det då som nu pågick en strid mellan olika människor och grupperingar. Den kampen utkämpades såväl på folks arbetsplatser som i samlingsregeringen, i pressen, på universiteten och i folkrörelserna. Men vi har suddat ut halva historien. Idag tycks vi inte längre minnas dem som ville hjälpa flyktingar eller tog risker för att berätta vad som pågick ute i Europa. Vi måste bli bättre på att förstå den sammansatta dåtiden, lika komplex som den tid vi själva lever i.