Pardans : med fragment av en kavaljersröst av JP

Vilket underbart sätt för ett jag och ett du att mötas: i en omfamning fri från utnyttjande eller manipulering – där respekten och distansen bibehålls men där två suveräna varelser i fullständig tillit tillfälligt öppnar sig för varandra och för det okända.

Så fort man börjat läsa får man sådan lust att befinna sig där, i dansens rörelse; att glömma tonårens traumatiska dansgolvsminnen och ge sig hän åt denna känsla av frihet, gemenskap och sinnlig lycka. Inte minst det generösa kapitlet från en dansresa till Kuba väcker denna längtan hos läsaren.

Birgitta Holm ger exempel på hur dansen hyllats i litteraturen, av Dante, Augustinus, Shakespeare, Fredrika Bremer, men också hur den hånats – hos Byron, Lenngren, Proust. Hon beskriver de olika pardansernas framväxt; hur de sprungit fram ur de svåraste sociala förhållanden, som ett trots och en utmaning mot dem. Valsen tillsammans med franska revolutionen, tangon ur invandrarströmmen till Rio de la Plata, jitterbuggen ur de svartas tillvaro i Harlem.

Från att tidigare ha hört till den sociala kulturen, varit en allmänt accepterad umgängesform, så menar Birgitta Holm att sällskapsdansen i Sverige i dag har blivit underground. (Tänk bara på hur dansbanekulturen beskrivs i media.) Framförallt har den blivit osynlig; som livgivande kraft, som glädjekälla. Ingen tänker på dans när massage räknas som friskvård. Ingen föreslår dans när barns rörelsebehov diskuteras. Ingen räknar med dans i jämförande studier av hälsa och livslängd.

Hur en kvinna och litteraturprofessor sent i livet hittar dit, till dansens energi och passion, är en av trådarna i boken. Via Mälarsalen, svensk bugg, salsa, lindy hop och tango. I synnerhet tango. Tango i Stockholm, i S:t Petersburg, i Europas huvudstäder. Och i Buenos Aires.