I huvudet på mig är det kaos. Men samtidigt som tankarna virvlar okontrollerat omkring, finns det något som driver mig framåt. Som får mig att agera sakligt och rationellt. Får mig att klara av att ta mitt ansvar, att inte bryta samman. För jag är rädd nu. Jag inser att läkaren tar det här på allvar. Det handlar inte om växtvärk och inte heller om att jag är en hysterisk morsa som oroar mig i onödan. Det är verkligen något som är fel och det är tillräckligt akut för en direktremiss.
När vår dotter Linnea, tre och ett halvt år gammal, drabbas av cancer rämnar tryggheten och självklarheten i livet. Verkligheten känns som ett minfält och ingenting är längre lättnavigerat. Samtidigt är det enklare än någonsin att skilja på vad som verkligen är viktigt och vad som inte är det. Under ett halvår befinner sig Linnea över 100 dygn på sjukhus, alltid tillsammans med minst en av oss. Ett halvår fyllt av oro och rädsla, av sjukdom och lidande, men också av glädje och skratt och av hopp och livskvalitet.
