Djungelboken

Djungelboken (1894) tillhör världslitteraturens mest inflytelserika böcker. Den var fullkomligt banbrytande när den kom: djuren talar! I dag känns det som en självklarhet, inte minst i filmens animerade värld, men Kipling var först i sitt slag att skildra djuren som så medvetna. Bröderna Grimm och H.C. Andersen hade inslag av detta men inte alls i sådan utsträckning. Utan Djungelboken skulle vi kanske aldrig fått läsa om Nils Holgersons underbara äventyr eller Kenneth Grahames ljuva berättelse Det susar i säven. Och såklart: ingen Kalle Anka.

Djungelboken är en samling noveller, sju stycken totalt, där vi får möta samtliga karaktärer vi kommit att känna genom västerländsk populärkultur: människobarnet Mowgli och hans vänner – den kloka björnen Baloo, den sluga pantern Bagheera, den skoningslösa men rättvisa tigern Shere Khan och de bekymmerslösa aporna Bandar-Log. Men vi får också stifta bekantskap med mindre kända berättelser, som inte är med i Disneys förvanskade filmatisering: den om den vita sälen i ishavet, myten om de vilda elefanternas dansplatser (”Toomai vid elefanterna”) och historien om Rikki-Tikki, den sluge Mungon som skyddar en människofamilj mot ondska (”Rikki-Tikki-Tavi”).

Djungelboken omtalas ofta som en ungdomsbok men faktum är att berättelserna sällan är speciellt barnanpassade. Naturen är grym och det är djungelns lag som gäller (begreppet kommer faktiskt härifrån). Men det är också en oerhört kärleksfull skildring som fängslar och berör. Fablernas moraliska budskap blir aldrig påträngande eller uppläxande. Kort sagt: det är oerhört bra, det är romankonst på absolut högsta nivå.

Telegrams utgåva av Djungelboken innehåller dessutom 41 originalillustrationer.

Joseph Rudyard Kipling (1865–1936) var en brittisk författare och poet. Han föddes i Bombay, Indien men familjen flyttade till England när han var fem år gammal. Han ...