Enhet

Det är tidig vår den dag Dorrit Weger skrivs in på

reservbanksenheten för biologiskt material. Hon har

fyllt femtio, har inga barn och har heller inte gjort sig

nyttig på några andra sätt. Enligt beslut fattat efter

folkomröstning så skrivs hon därför in tillsammans

med andra umbärliga för att ställa upp på medicinska

och psykologiska tester, samt inte minst viktigt: att

donera organ, ett efter ett, tills hon anmäls för "slutdonation".

Dorrit finner paradoxalt nog tillvaron på Enheten

ganska trösterik. Där finns en vacker vinterträdgård,

god och närande mat och förstående vänner. Övervakningskameran

på rummet bekommer henne inte särskilt.

Men när hon träffar en man, Johannes, inne på

Enheten, som kommer att betyda mycket för henne,

och när hon dessutom blir gravid mot alla odds med

denne man - då blir tillvaron på Enheten lika olidlig

som den framstår för oss på utsidan. Abort och

slutdonation? Adoption och slutdonation? Eller flykt

och ...? Ja, vad?

Ninni Holmqvists roman Enhet är en dystopi, dvs

en mörk utopi. Men egendomligt nog är det också en

berättelse som framstår som mycket ljus. Dorrit upplever

närmast en känsla av befrielse när hon kommer

till Enheten, från krav och sneda blickar. Och det är

ett ombonat och varmt liv hon lever där, inspärrad i

en institution på skånska slätten. Detta akvarellfärgade

ljus kontrasteras effektivt mot det mörker som

hon alltmer glider in i, efter att fl era av hennes nyvunna

vänner och slutligen också hennes man, Johannes,

anmälts för slutdonation och försvunnit. Ninni

Holmqvists roman ger en otäck bild av cyniskt nyttotänkande

förklätt till omsorg.