Redan i Harry Martinsons båda första diktsamlingar fanns havsmotiv. Men det var när han vände sig till prosan som erfarenheterna från åren till sjöss fullt ut kunde komma till uttryck.I likhet med Resor utan mål (1932) återger han i Kap farväl! (1933) intryck från hav och hamnar. Med flödande associationsrikedom skildrar han rasande cykloner och månsken över stilla vattenvägar, eldarslit och krogbesök, glädjeflickor och kärlekslängtan, och ackompanjerar de livfulla scenerna med funderingar kring världsnomaden.
