Urminnes tecken
Beskrivelse av boken
I Kerstin Ekmans förra roman, Guds barmhärtighet, återkom vi till de jämtländska fjälltrakter där flera av hennes berättelser utspelats. I Urminnes tecken rör hon sig i samma värld, men den här gången i utkanten av människornas verklighet, i en skog som befolkas av andra slags varelser. Människornas vetskap om deras närvaro finns beskriven i Guds barmhärtighet, där de ibland kallas ¿de underjordiska¿. Men nu skildras de utanför människans blick, i sin egen rätt, där de bor i fjällskogen på berget Gielas sluttningar. För de har dragit sig undan; det är inte som förr, när det var fart på dem ända nere i byarna. Nu är de nästan som ingenting, och det är inte lätt att få syn på dem. Man kan tro att de bara är tussar av dimma på myren som rör sig.
Men minne och språk lockar fram dem ur dimman, och med Kerstin Ekmans hjälp får vi komma dessa varelser inpå livet. Alla de stora saker som händer nere i mossan och inne i grandunklet blir här till berättelse. En berättelse om krig mellan dem som kallar sig ¿Vargfolket¿ och dem som kallar sig ¿Björnfolket¿, men allra mest en berättelse om hur Skymt grips av kärlek, hur han ändrar världens gång genom att prata, om sorg och sång och om det där underliga urminnet, gömt och glömt långt inne i bergets mörker. Så småningom blir den till ett äventyr där saga och nutid glider samman, om en bror och syster som utsätts för faror och prövningar i sökandet efter urminnes tecken.
Berättelsen har släktskap med både Hunden och Rövarna i Skuleskogen, genom sin intensivt levande naturskildring och i det suggestiva sätt som Kerstin Ekman här går över verklighetens gränser.