Hon. Han. Måsen. Chief Big Foot. Gérard Philipe. Och några till. Men mest den där döden. När romanen Hon, han och döden börjar är det med en mås som iakttar ett par. Paret är Han och Hon och de ska i den här berättelsen komma att samtala om sina liv och om döden, då mannen har drabbats av cancer.
Eftersom Han har så förtvivlat svårt att tala med henne om sin sorg och sin sjukdom, och Hon så förtvivlat gärna vill vara hans stöd, så bestämmer de att de ska åka till sjukhuset tillsammans och låta doktorn tala om cancern. Väl där smiter Han ut på toa och ned på parkeringsplatsen vid sjukhuset och där står en buss utan hjul som han kliver på och snart svävar de iväg mot en plats väldigt långt norrut. Hon lämnas ensam med sin sorg och ilska.
Men precis som i Orfeus och Eurydike tar det långa återberättandet vid efter uppbrottet. Så börjar den stora dialogen. Över tid. Över rum. Över alla hinder och sorger.
När Sven Wollter romandebuterar 82 år gammal är det trots det tunga ämnet med en bok som är både uppsluppen och magisk. Det handlar om att minnas, älska och att inse att vi alla någon gång ska dö — en storartad debut!
