Jag som är kvar

När författaren Lotta Olsson närmar sig femtio dör hennes make och stora kärlek sedan tjugo år tillbaka. Det är en händelse som släpper fram ett flöde av minnen och känslor: en del givna, som sorgen, och andra desto mer överraskande, som begäret, längtan efter erotik. Jag som är kvar är en bok som så ärligt som det bara går försöker lyssna inåt, inte skygga för några uttryck, hur främmande de än kan verka, utan lyfter fram större stycken och mindre skärvor av ett liv till förundrad beskådan.

Lotta Olsson har alltid varit en mästare på det poetiska uttrycket, det visade hon redan i debuten med sonettsamlingen Skuggor och speglingar. Men aldrig har hon skrivit så personligt, så avskalat som här. Samtidigt som boken tar avstamp i en erfarenhet som är hennes egen och i ett liv som är det hon levt, verkar boken genom sitt lågmält uppriktiga tilltal som en reflexion av läsarens egna upplevelser och livsdramer.

Nu sörjer jag att U dog och rakar benen för J, som ändå inte kommer att komma, men som jag tycker om att tänka på. När börjar ett sorgeår? Och när slutar det? Bor inte förlusten i förälskelsen från början? Döden i födelsen. Lidandet i lidelsen. Alltid bara så. Alltid skuggan fjättrad vid våra fötter. Vi fick tjugo år. Med T: fyra och sedan tolv, då vi knappast sågs. Med mamma: fyrtio. Och snart femtio med mig själv.

Lotta Olsson har en lång rad diktsamlingar, prosa- och barnböcker bakom sig. Hon debuterade som poet redan vid tjugo års ålder, och har dessutom skrivit sångtexter och översatt bland annat sångerna i JRR Tolkiens Ringarnas herre.