Axel Hake såg ner på Peter Branting. Det kändes overkligt att se en människa som man tidigare bara sett i tidningar och någon gång på film så här nära inpå. Man nästan väntade sig att han plötsligt skulle resa sig upp, borsta bort snön från byxorna och gå tillbaka till sminket för att tvätta bort teaterblodet. Men Branting var död. Hans ansikte en stel mask och hans i vanliga fall så kyliga ögon utstrålade nu en oändlig tomhet. Ur ett djupt, blårött sår vid strupen stack några senor och en bit av adamsäpplet fram. Hela framsidan av kroppen var översköljd av blod.
