Nadja. Nadja längtar bortom sig själv. Nadja saknar sig själv. Den hon innerst inne skulle kunna vara. När hon inte. Om hon inte. Längre än så orkar hon inte tänka. För det får henne alltid att börja gråta. Hon försöker vara lycklig men vad betyder lycka? Att få tvillingarna att somna i tid så hon hinner göra läxorna? Är det lycka? Ja kanske... Eller att pappa har haft en bra dag och lämnar henne ifred? Mmm... Eller att mamma orkar hålla ihop sig själv. Uthärda pappas slag. Nadja sjunker allt djupare ner i sina tankar när hon får en stund för sig själv. Det skär ett högt ljud i hennes huvud. Som om det är på väg att krasas sönder. Bli sönderstrålat. Och såret i hennes mage har blivit större och skaver när hon rör på sig. Hon kämpar med att vara stilla. Inte märkas. Det känns som hon ska spricka. Det är då hon en vanlig onsdag helt oväntat på väg hem från skolan möter andra sidan. Andra sidan. Och hon har inte ens vett att springa åt ett annat håll. Fast egentligen. Varför skulle hon?
*
Hon visste vad som väntade ändå klev hon in. Hon visste vad det kostade ändå reste hon blicken. Var beredd. Första slaget tog alltid mest. Hon stängde av. Tänkte bortom platsen hon var på. Tänkte bortom lägenheten. Någonstans. Där någon såg vem hon var och hörde hennes skrik. Där någon känt henne de tolv år hon levat och kunde säga nej. Nadja.
