Blekingegatan 32

"Jag trodde jag kunde Greta Garbo." Så inleder Lena Einhorn efterordet till sin roman Blekingegatan 32. Einhorn gjorde redan i slutet av 90-talet en tevedokumentär om Garbo, och hade då haft anledning att tillbringa många timmar med den ganska otillgängliga, självupptagna och oftast olyckliga kvinna som en gång var världens största filmstjärna.

Men så fick hon 2005 läsa de trettiotre breven från Greta Garbo till Mimi Pollak. De skrevs från början av Gretas och Mimis gemensamma tid som studenter vid Dramatens elevskola till långt efter det att Greta avslutat sin karriär. Mimi lär ha burit dessa brev i sin handväska hela livet.

Och plötsligt steg en helt annan Greta fram: en Greta som en gång hade haft andra livsval, som upplevde att hon hade nått sina drömmars mål när plötsligt den världsberömd regissören Mauritz Stiller trädde fram och förklarade för henne att hon kunde nå längre än så. Mycket, mycket längre ...

Romanen Blekingegatan 32 börjar i ett fattigt hem på Södermalm 1920. Greta har nyligen förlorat sin far och har fått arbete på varuhuset PUB, men längtar bara bort, till ett annat liv. Som sjuttonåring lyckas hon komma in på Dramatens elevskola, som den yngsta av teaterskolans studenter. Vi får följa henne under denna tid, som hon senare skulle komma att kalla för sitt livs lyckligaste. En tid av välbefinnande, kamratskap och, för första gången i Gretas unga liv, en känsla av tillhörighet. En tid, också, av passionerad kärlek.

Men så inträder en total scenförändring i samma stund som mästerregissören Mauritz Stiller gör entré i hennes liv. Han både lägger världen för hennes fötter och rycker samtidigt bort henne från den värld och de människor hon känner och älskar.