Något har gått snett med vår svenska demokrati. Genom ett offentligt mångmiljardstöd – som de själva beslutar om – har partierna gjort sig ekonomiskt oberoende av sina medlemmar. Det har skapat en samförståndskultur, där de olika lägren nu har mer gemensamt med varandra än med de väljargrupper som de påstår sig företräda. Den härskande klassen är en underhållande skildring av en politisk aristokrati med tillhörande privilegier. Rekryteringsbasen utgörs av de knappa tre procent av befolkningen som ännu tillhör ett parti och toppaktörerna har ofta en likartad profil. De har den ”rätta” bakgrunden, i stor utsträckning byggd på personliga släktband. De betraktar sig själva som yrkesproffs snarare än som valda till några förtroendeuppdrag. Och de har inte det minsta problem med att byta sida när den dagen kommer. Det har lett till rena svängdörren mellan partierna och pr-branschen. Går det verkligen att lita på sådana makthavare?
