”Man förstår livet baklänges – men måste leva det framlänges”, säger Søren Kierkegaard. Men vad är det man förstår när man blickar tillbaka? Sven-Eric Liedman minns en idyllisk barndom på skånska landsbygden, en strulig skoltid och en ungdom där allt skulle få plats, studier och poesi, kärlek och fester, barn och politik. Den tyska idealismen blev den första intellektuella erövringen, och i dess spår följde Marx och Engels. Några år på Sydsvenskan var omtumlande och avgörande. Livet vid universitetet blev lugnare till det yttre men fullt av inre dramatik och hårda duster med nyliberaler och gammalkonservativa. Efter Murens fall blev sikten friare, och krafterna kunde ägnas åt det väsentliga: en ström av goda doktorander och en rad omfattande idéhistoriska verk. Men det nya århundradet kom med ny oro. Terrorattacker följdes av ett blodigt krig mot terrorismen. Friheten blev till salu och solidariteten alltför dyr. Det egna livet blev, trots världens elände, ganska gott med en växande familj. Men varifrån kom rastlösheten och tvånget att ständigt skynda vidare? Och vad är det som till sist går att förstå av livet? Kanske lärdomen från barndomen: att tillvaron kan vara himmel eller helvete, att steget dem emellan är kort och att det till sist är tillfälligheter som avgör om livet kommer att rymma mer ljus än mörker.
