Det gula skrattet är en universell och stark berättelse om ensamhet, vänskap och tillit, men den präglas lika mycket av viktiga teman som klimatförändring och vikten av det skrivna ordet.
Jag sveper in mina fötter som nästan har tappat känseln, och blundar. Det är som om ögonen följer gångar inne i hjärnan, långa vindlande gångar bakåt genom tiden och minnena. Jag hamnar i vår lägenhet, för flera år sedan. Innan den långa vintern.
Hewa är på flykt från ett krig. Hon vet inte vart hon är på väg, bara att hon måste komma så långt bort som möjligt. Det är kallt och ödsligt, men i skogen möter hon någon lika ensam som hon. Hewa börjar berätta sin berättelse, om hur landet hon föddes i sakta förändrades till oigenkännlighet.
Med sig i flykten bär hon sin mammas hemliga anteckningsböcker och det viktiga uppdraget att föra dem i säkerhet.
På samma plats, i en annan tid står Arran inför sitt första uppdrag i smältzonen. Sakta vävs deras öden samman, och Hewas berättelse får liv på nytt.
