En lycklig kvinna

TV-reportern Therese och hennes Paul har flyttat till villa med trädgård, 3-åriga dottern går på dagis, och föräldrarna som båda satsar på karriären ligger i ständig fejd med varandra om vem som ska ta ansvar för hem och barn. De har svårt att få samlivet att fungera, Paul vill ha fler barn, Therese är utmattad. De möts egentligen bara när det gäller praktiska ting.

Så kommer plötsligt bud om att Thereses far är döende, han som svek henne i barndomen och som hon nyligen återupptagit kontakten med. Vid hans dödsbädd hinner hon reflektera över sitt liv och hon hamnar i en djup kris. Strax efteråt blir hon erbjuden jobb på ett nytt utrikesmagasin och skickas med kort varsel till Budapest för att göra en intervju med en känd industriman. Det är då hon lär känna Miklós Kovári, filmfotograf med danskt påbrå. Trots att ingenting har hänt märker Paul när hon kommer hem att hon är förändrad. Under nästa reportageresa till Östeuropa konfronteras hon med en annan verklighet – och den stora kärleken.

Den tredje delen i trilogin om Therese Skårup kan liksom de tidigare Thereses tillstånd (2000) och Det verkliga livet (2000) läsas fristående. Med oerhörd träffsäkerhet skärskådar Hanne-Vibeke Holst här ett parförhållande på väg mot sin upplösning, hon beskriver ensamheten och smärtan men hon visar också på nödvändigheten av att släppa kontrollen och vara öppen för kärleken. Hon har fått mycket uppmärksamhet för dessa romaner, där hon skildrar en modern kvinnokonflikt och den svåra balansgången mellan moderskap, familj och yrkesliv.

Ur rec:

”…böckerna trycks ständigt i nya upplagor och det är tydligt att hon fångar sina kvinnliga läsare. Kanske mindre de manliga läsarna, men så borde det inte vara. För här kan män läsa om hur kvinnor tänker, vilket är ovanligt, för normalt förbjuder ju den goda litteraturen att sådant sätts på pränt, här får de veta något om den 'filmromantiska' sidan hos kvinnorna… Som manlig läsare känner man sig därför som en fluga på väggen under en livlig väninnelunch – och det blir man klokare av.”– Bo Bjornvig, Weekendavisen