Hilde

”Detta är romaner det slår gnistor om, alla tre på olika vis. /…/ Jag blir faktiskt helt upprymd av det faktum att en dramatiker som varit död i drygt hundra år kan inspirera till skönlitterära texter som känns så svidande aktuella.”

Sydsvenskan

”Klas Östergrens "Hilde" är det stora numret i sviten. /…/ Här får vi en

roman av omfång och med pretentioner. /…/ Det är spännande och

skrivet med den lika lediga som formsäkra prosa som är Östergrens märke.”

Göteborgs-Posten

”Den färd Östergren tar med Hilde på är lika fantasifull och underhållande, som välskriven och laddad med eleganta blinkningar till Ibsen.”

Aftonbladet

Den Hilde Wangel vi först får möta i Klas Östergrens nya roman verkar leva ett synnerligt kontrollerat och sunt liv. Det är tjugotal. Hilde arbetar på en resebyrå i Berlin, som ska få tyskarna att vilja semestra i de norska fjällen, och är helt kongenial med de äppelkindade affischerna.

Så varför blir hon plötsligt förlamad av panikångest? I sin nöd vänder hon sig till en nervläkare, som i sin tur hänvisar henne till den nya tidens analytiker, och här börjar hon berätta: om moderns död, om styvmoderns märkliga mörkersidor och längtan ut till havet, om den av henne beundrade byggmästaren som trängde in henne i ett hörn när hon fortfarande var en flicka, om hur hon långt senare sökte upp honom, eggade upp honom och störtade honom i fördärvet.

Allt på ett märkligt sätt sammanfattat i en servis från England, en till synes oskuldsfull pastoral i blåvitt porslin där herden och herdinnan i tallrikens mitt vid en närmare inspektion verkar inblandade i något mycket mer olycksbådande än vad man först anar.

Klas Östergrens Hilde är både ett spel med berättarperspektiv och fiktioner i fiktioner, och samtidigt ett fullödigt porträtt av en kvinna som både är sitt livs fånge och samtidigt märkvärdigt fri. Inte minst genom sin förmåga att ”fingra på en annan människas öde”. I sin inlevelsefulla och överraskande berättelse befriar Klas Östergren birollens Hilde Wangel ur Ibsens fantasi, ur Nietzsches och Freuds grepp, till ett helt eget och långt och sammansatt liv.

”Det är ett fullödigt porträtt, med klassiskt Östergrenska språng mellan allvar och humor, färgstarka skrönor och becksvarta djup.”

Sydsvenskan

”Klas Östergrens roman, med dess skiftande perspektiv och dokumentära grepp, gör Hildegestalten och hennes liv så verkliga, så befriade från dramats gränser. Man sitter till slut med ett psykologiskt avancerat kvinnoporträtt i händerna: en kärlekens fantast, ett skoningslöst offer.”

Dagens Nyheter

”Hos Östergren får vi äntligen möta henne som människa och inte idé, helt enligt Ibsens eget motto. /…/ Östergren ger inga svar, hon förblir människa, som bakom det ideal som Ibsen betuttat sig i, blir komplex och tvetydig.”

Expressen

”Det är tre ypperligt välarbetade romaner. De kan läsas med eller utan Ibsen i bakhuvudet. Tre människor har blivit till. ”

Expressen

”Genom alla romanerna hörs genklangen av Ibsens ord, i raka citat, i stoff och namn. Ändå är Nora, Henrik och Hilde fristående och livs levande av egen kraft; de båda översättningarna av Stewe Claeson och Gun-Britt Sundström till synes helt perfekta. Det är tre starka verk, för den som orkar se den egna livslinjens val och icke-val börja skymta mellan raderna.”

Dagens Nyheter

”Hur olika de tre romanerna än är, tar de alla fasta på det dolda hos Ibsen, det förflutnas förbrytelser som återverkar i nuet och de strukturer som håller människor inlåsta. Ibsen verkade i en tid som inte längre finns, ändå talar den till oss genom de tre författarna så att vi förstår och känner igen oss.”

SVT Kulturnyheterna

”Romanen Hilde är en fortsättning på Ibsen som kan mäta sig med förebilden. En kvinnas förvridna förhållande till män är inte bara kvinnans problem, det är också mannens. Det här är inte #metoo, det är #wetoo.”

Politiken, Danmark

”Östergren introducerar elegant läsaren i den ännu trevande psykoanalysens mål och medel. Han gräver så att säga ett spadtag djupare och går mer explicit till väga än Ibsen, i helt i enlighet med den gamle fritänkarens intentioner. Det är inte bara stilsäkert och djupt intressant, det är mästerligt.”

Jyllands-Posten, Danmark