Krilon själv

Under pågående krig och tryckande svensk tystnad skrev Eyvind Johnson som protest mot undfallenheten den stora motståndsromanen om Johannes Krilon; en bok om året i tre år: Grupp Krilon 1941, Krilons resa 1942 och Krilon själv 1943. I finurlig allegorisk dräkt och mot ett livfullt tecknat Stockholm som fond återverkar krigshändelserna på en liten grupp av samtalande stockholmare. Tryck- och yttrandefriheten var hotad. Johnson använde bland annat sin roman som kamouflage för rapporter om den nazistiska terrorn i Norge eftersom de svenska tidningar som tog upp ämnet drogs in. Konstens möjlighet att bjuda motstånd både demonstreras och diskuteras i denna tekniskt avancerade roman. Med utgångspunkt i en ungdomlig kärlekssorg företar romanen en upptäcktsfärd i Krilons förflutna, som liksom Eyvind Johnsons rymmer erfarenheter från mellankrigstidens anarkistiska och konstnärliga miljöer i Paris och Berlin. Som krönika från permittenttågens, ransoneringskortens och det nazistiska medlöperiets tid men också som kärleksfull skildring av borgerligt gemyt på stadshotell, i sprtstugor och på fiskeutflykt saknar romantrilogin om fastighetsmäklaren Johannes Krilon motstycke. I en appell om att denna tid och dess brott aldrig måtte glömmas utmynnade Romanen om Krilon 1943. När nu Kerstin Ekman skrivit en roman om Krilonromanen och om det fria ordets och civilkuragets betydelse mot bakgrund av en ny tids krig och förtryck är det också den äldre romanens vädjan till en ny publik som hörs i titeln, Gör mig levande igen.