I sin romanen skildrar Bo Carpelan den tid då allt tar sin början, de känsliga barndomsåren. Pojken Davi växer upp i 30-talets Helsingfors. Lyhört registrerar han världen omkring sig, både det välbekanta och det främmande. Familjen är den trygga kretsen, i en tillvaro där det annars finns mycket av rädsla och katastrofberedskap. Det gäller att anpassa sig, det gäller att vänja sig. Känslor av ensamhet och avstånd präglar Davi, de är ett försvar och en tillflykt. Kanske föds en del av hotbilderna inom honom själv, men tidshändelserna bidrar till stämningen av oro och osäkerhet. Det mörka hot som funnits i de vuxnas prat och i tidningarnas rubriker mynnar ut i alarmsirenernas tjut en höstdag 1939. Bo Carpelan återskapar atmosfär och stämningar från trettiotalet med stor detaljskärpa. Men framförallt frammanar han barndomens föreställningsvärld, på en gång vardaglig och gåtfull.
