Det enda som egentligen händer oss
Ett år i livet
Tietoa kirjasta
En hundratvåårig man emigrerar från England till Nya Zeeland med motiveringen att han inte senare vill ångra att han aldrig tog chansen att flytta till andra sidan jordklotet.Merete Mazzarella inleder sin nya bok med att citera tidningsnotisen om den brittiske emigranten – samma slags livsmod och nyfikenhet kännetecknar henne själv. Hon emigrerar visserligen inte längre än några kilometer, från Villagatan i södra Helsingfors till Tölö några kvarter norrut, men det handlar om att sälja barndomshemmet och flytta in i den första egna lägenheten. Att bli vuxen i 65-årsåldern, skriver hon.Även de övriga förändringarna i den pensionerade litteraturprofessorns liv är omvälvande. Som ett ljust stråk genom hela boken går resonemangen kring – och med – den nye livskamraten. Och som ett mörkt: de två andra relationerna som gått i kras.Kärlek och arbete är viktiga teman. Dels reflekterar Mazzarella kring arbetets betydelse för den som gått i pension, inställningar till arbete under olika decennier, och hon för också en dialog med personer som utfört andra sorters jobb än hon själv, inte bland böcker utan av mer praktiskt slag.Som alltid är Merete Mazzarellas bok full av tankeväckande och humoristiska iakttagelser från vardagen, men också från litteraturen och filosofin. Läsaren får följa med ett liv som rymmer allt från röda diskhandskar till tankar kring den judiska överlevnadsskulden.Det enda som egentligen händer oss är Merete Mazzarellas sätt att skriva autofiktion."I vårvintras var det en vän som citerade Francoise Sagan som sagt att förälskelse varar i tre månader.Sambon och jag tittade på varandra, då hade vi varit tillsammans i ungefär tre månader, beroende på hur man räknar.Man kan alltid räkna på olika sätt.Då och några månader till gick jag ständigt och höll andan för det var ofattbart för mig att allt i längden skulle kunna vara så bra som det verkade. Nu har vi snart varit tillsammans i ett år och jag håller inte längre andan, jag vågar faktiskt tro att allt är så bra som det verkar.I alla mina tidigare förhållanden har jag känt att det funnits delar av mig som den andra inte velat ha, som han antingen önskat att jag skulle göra mig kvitt eller också helt enkelt inte intresserat sig för. Vid sextiofem års ålder känner jag mig för första gången helt och hållet omfattad och omsluten."