Frihetens pris är okänt
Om demokratiska revolutioner i Georgien, Ukraina och Kirgizistan
Tietoa kirjasta
Man stöter med jämna mellanrum på de här kvinnorna i det forna Sovjet. Det är en särskild typ av kvinnor. De är inte rädda för något. Medan samhällen rasar ihop omkring dem och männen dör i hjärtsvikt och alkoholism står de som bergknallar, omöjliga att rubba. De plöjer fram som isbrytare bland dansande isblock, förvärvsarbetar, sköter hem, barn, barnbarn och håller samhällena på sina axlar utan att ängslas, klaga eller någonsin utgå från någonting annat än att de klarar allt de måste.
När jag ser dem tänker jag på en strof av en författare som de aldrig har läst, finlandssvenska Solveig von Schoultz: du tror du kuvar mig liv?
Anna-Lena Lauren ger en nyanserad bild av de så kallade färgrevolutionerna som svepte genom de gamla Sovjetrepublikerna efter unionens fall 1991. Rosenrevolutionen i Georgien 2003. Den orange revolutionen i Ukraina 2004. Tulpanrevolutionen i Kirgizistan 2005.
I de tre mycket olika republikerna diagnosticerar hon hur det står till med demokratin idag. Hon benar ut de ofta komplicerade historiska förhållandena, idealismens roll och hur slumpmässigt gränser drogs upp i Sovjet.
Hon skildrar en svindlande snabb politisk utveckling som till exempel för Kirgizistans del kan sammanfattas så här: Två revolutioner. Nio grundlagsändringar. 24 regeringar, 15 utrikesministrar, 15 talmän. Och allt detta på tjugo år.
Anna-Lena Lauren är alltid själv på plats, hon får kontakt med människor från gruvarbetare till premiärministrar. Hon frågar dem rakt på sak, men med lyhördhet och respekt. Som få journalister lyfter hon fram de etiska riskerna med att jobba i fattiga länder.
Vi journalister anser att vi är på de utsattas sida, men till syvende och sist går det inte att komma ifrån grundkonstellationen, nämligen att de intervjuade är vårt arbetsmaterial. Den utgångspunkten är ofrånkomlig i vilken intervjusituation som helst, men blir extra tydlig då klyftorna mellan subjektet och objektet inte bara handlar om vem som ställer frågor och vem som svarar, utan också om rik och fattig.
Framför allt visar hon hur de här för oss obekanta ländernas sak ändå är vår. I alla länderna debatteras språkminoriteter och den enhetliga nationalstaten, precis som i Finland. Iden om >>ett språk, en nation>> kan förefalla som en trygghet för människor vars identitet blivit bräcklig som glas i en allt mer globaliserad värld. Men Lauren påpekar att drömmen handlar om en enhet som aldrig har existerat - och dess förverkligande leder till att många människor tvingas lämna landet de känner sig hemma i.
Boken är ett försök att beskriva postsovjetisk verklighet, längtan efter frihet, missförstånd om demokrati och jakt på nationell identitet.