Vår

Han är gammal och kan inte vänja sig vid tanken på att plötsligt vara ensam. Det tomma huset fylls inte bara av tecken på hans tilltagande hjälplöshet, utan också av det förflutnas skuggor.

Disa, säger han och sträcker vädjande ut en hand mot den hustru som han just har förlorat. Hon står där så levande framför honom. Det är över huvud taget som om tid och rum sakta löses upp.

Ute i trädgården finner han något annat som han förlorat – något som han knappast väntat sig. Frågan är om han ens hyst en önskan att bevittna eller bli del av vad han nu får uppleva.