För att finansiera sitt stegrande amfetaminmissbruk drar sig Katta fram på stölder, hon lever i en kvart med tillfälliga manliga besökare och brottas med traumatiska minnen från sin såriga barndom. Nyss fyllda arton år hamnar hon på Hinseberg för att sitta av sitt allra första fängelsestraff.
Det blir flera fängelsevistelser och rymningsförsök, och Katta gör sitt bästa för att se på livet innanför murarna med självdistans och humor. Väl ute igen ter sig tillvaron ofta tung och orättvis. När och hur ska hon inse att hon måste lämna de destruktiva miljöer hon hamnat i?
Kära Hinseberg rör sig mellan humor och svärta. Inblickarna i livet på kvinnoanstalten på 70-talet är unika och med driv i språket skapar författaren en stark närvarokänsla i uppföljaren till debuten Du skulle sagt som det var.