Först kommer terrorismen, därefter flyktingkaoset, så populismens explosiva framgång och därefter rädslan för populismen.
Den gemenskap som en gång sa oss vilka vi var finns inte mer. ”Vilka är vi?”, har plötsligt blivit vår tids viktigaste frågeställning.
Vad kan jag göra för att påverka historiens krafter? Har vi som samhälle slutat med att hoppas och handla? Betyder det att bara hatet och fruktan kan binda oss samman i framtiden? Är populismen psykoterapi för utsatta människor som befrias från osäkerhet och självförakt bara genom att rikta föraktet mot andra?
