Jag tittade igen. Tunnelbanetåget krängde till. Nu såg jag att det var fler saker som inte stämde. Det var ingen spegelbild.
Så länge hon kan minnas har Iris levt med en känsla av tomhet, av att något saknas. Hon vet att hon är adopterad och att hennes biologiska mamma dog när hon var liten, men den här känslan handlar om något annat, något mer. En dag ser Iris någon genom fönstret på tunnelbanan, någon som sitter på ett förbipasserande tåg. Först tror hon att det är sin egen spegelbild, men sen förstår hon att det är en annan person. En flicka som ser ut exakt som hon själv …
Ungefär samtidigt dyker ett stort slukhål upp på Gärdet i Stockholm, bara några hundra meter från där Iris bor. Alla är förskräckta, hela Kaknästornet håller på att rasa! Men det är något mycket märkligt med slukhålet ...
Ännu en spännande bladvändare från Eva Hildén, som håller läsaren i ett järngrepp från första till sista sidan.
