Det är nu många år sedan jag satt i Jonhål bland maskrosorna och målade min första tavla, en oljemålning på masonit.
Mötet med Astrid och Arvid blev början på mitt berättande.
I Astrids utanförskap kände jag mig hemma. Som vilsen tonåring kunde jag identifiera mig med en människa som var annorlunda och som, liksom jag själv, aldrig passade in i den gängse normen.
Fast på ett annat sätt förstås.
Det som är svårt att uttrycka med pensel och färg fick istället sin form i skrivboken.
DET TYSTA KÖKET är berättelsen om hur allt en gång började.
/ Lars Lerin
'Här står stugan.
Liksom det åldriga vårdträdet, svartnat av knäppande vintrar och torksomrar.
Symaskinen står kvar uppå gavelrummet. En bunt tyger i möglig kartong.
Och fingerborgen.
Aftonstämning i glas och ram. Gardiner hoptråcklade med grov spindelväv. Tvärdraget bläddrar i almanackan.
Någon har skyndat igenom skänken och lämnat lådorna lipande efter sig. Murstocken är rämnad, vedspisen, kökets rostiga altare, står där fjättrad i sin tyngd, översnöad av takets färgflingor. Grönskan pyr mellan golvplankorna. Stormhatten blommar för ingen.
