Klaras dröm

I flera år har jag längtat efter att få börja rida. Nej, längta är fel ord, det räcker inte till. Jag har drömt om det, fantiserat, tjatat, gråtit, vrålat och tjatat igen. Ingenting har hjälpt.

Min mamma tycker inte att Björnerud är en riktig ridskola utan 'bara en vanlig gård med några gamla, utslitna travhästar', och därför får jag inte rida där. Punkt slut. Och någon annan ridskola finns inte i närheten. Jag har nästan givit upp mina övertalningsförsök. Det är ändå ingen idé. Nu har mamma dessutom bestämt att vi ska flytta. Jag vill inte, men det bryr hon sig inte om.